Vad ska jag med det här till?

Jag har märkt att som motkraft till konsumtionshetsen har det kommit en rensa-trend där vi ska ha så lite som möjligt i gömmorna och bara ha det vi verkligen behöver hemma. Vi rensar ur, lämnar vidare och funderar hela tiden: "Behööver jag verkligen det här?" Och så rensar vi ur och bort. 

Nyttigt och bra i många avseenden men ibland funderar jag på om det helt är den riktiga vägen att gå för att undvika konsumtionen? Ibland tror jag rent av vi skulle tjäna på att öva mer på att tänka: "Vad kan jag använda den här till?" Att istället för att rensa och göra sig av med fundera på vad jag faktiskt har och vad jag kan använda det till. En kaffemugg kanske kan användas till tandborsthållare och hyllplanet som blev över kan bli ostbricka. Jag tror att om vi kan sluta att se på föremål som att de har ett enda användningsområde kommer behovet av att köpa nytt bli mindre, för att vi kan göra om och hitta det vi behöver bland sakerna vi redan har. Om du övar in det tänket så kan du när du rensar se vad du kanske har dubbelt av men som någon annan skulle ha användning av och när du går på loppis kanske du inte hittar exakt vad du trodde du behövde men du hittade den saken du behövde för syftet och så undviker du att du eller någon annan gick och köpte något nyproducerat. 
 
04092016-IMG_0910
 
Jag tänker att om vi bara lär oss att tänka åt ena hållet och se vad vi inte behöver kommer vi ha svårt att bli kreativa och hitta lösningar när vi faktiskt behöver något och då går vi och köper nytt fastän att vi kanske hade något hemma som skulle funkat lika bra. 
 
Min mamma har haft ett riktigt rensarår hemma och rensat ur hela vinden på gamla leksaker. Då och då har hon hittat saker som hon av nostalgiska skäl inte velat göra sig av med men som hon inte har något behov av. Som till exempel en liten dockgunga i trä, ett mini diskställ i trä och min storebrors starwars-gubbar. Istället för att rensa ur dem eller ha dem i en låda på vinden funderade hon på hur hon kunde använda dem. Dockgungan fick bli en ampel i fönstret, diskstället fick bli ett litet blomställ i köksfönstret och starwars-gubbarna fick bli de tre vise männen till julkrubban. 

04092016-IMG_0937
 
Det är roligt att förnya saker i hemmet, göra om och göra nytt. Men det betyder inte att du måste rensa bort hälften och köpa nytt. Istället kan du ändra om med det du har, lära dig att se möjligheter i det som ingen annan vill ha. Gamla grytlappar blir en bård, förkläden blir insynsskydd och glasflaskan blir diskmedelsförvaring. 

För någon månad sedan när jag var ute i skogen så hittade jag en stor gammal plåttunna. De flesta människor skulle kanske tänka: Vad ska jag med den här till? Men jag tänkte istället: Vad kan jag göra av den här? Så jag kånkade hem den och nu står den på min farstutrapp. Jag vet fortfarande inte vad jag kan göra av den men jag vet att möjligheterna är oändliga och varför ska jag köpa något nytt till min farstutrapp när det står en plåttunna fylld av oändlighet där? 
11 kommentarer

Monthly makers - Broderiet

Här kommer mitt bidrag till Monthly Makers september som har temat "Bokstäver och ord". Jag bestämde mig ganska snabbt för att jag ville brodera något men frågan var vad?

27092016-IMG_1485

Så fastnade en textrad ur "Så länge skutan kan gå" av Sven - Bertil Taube i mitt huvud och genast bestämde jag mig för att brodera ner just de orden. 

27092016-IMG_1470

Jag har fribroderat på en loppisduk jag hade i gömmorna och bokstäverna blev en brokig liten skara.  

27092016-IMG_1480

Jag tycker att den meningen är så sann och viktig och ändå så lätt att glömma bort. Att det inte alls är någon självklarhet att jag föddes med de förutsättningar jag har, att det inte på något sätt är något jag gjort mig förtjänt eller oförtjänt av det utan det blev så. Många gånger kan det kännas så fruktansvärt orättvist att vi föds med så olika förutsättningar i livet. Nu i dagarna är det ett år sedan den treåriga Aylan Kurdi flöt i land på en strand i Medelhavet och Emma Sundh med ett gäng andra bloggare har återigen dragit igång en insamling. Pengarna går oavkortat till UNHCR – FN:s flyktingorgan. Jag som haft en sådan tur på min färd och faktiskt har möjlighet att skänka en slant har gjort det. Om du också har en liten slant över kan du gå in och läsa mer om hur du gör här. 

27092016-IMG_1482 
Jag hoppas ni alla får en fin onsdag! <3 
7 kommentarer

Jag marknadsför mig själv som ett butiksbiträde med magiska krafter.

Förra hösten hade jag precis avslutat min utbildning på Wendelsberg och för första gången i mitt liv visste jag inte vad jag skulle göra om dagarna. Jag skrev cv:n, sökte jobb, uppdaterade arbetsförmedlingens hemsida gång på gång, låg i sängen och väntade på att telefonen skulle plinga till och kände mig så himla vilsen och också frustrerad på hela jobbsökargrejen. På kvällstid läste jag en skrivarkurs på Göteborgs universitet och den första uppgiften var att skriva en krönika. Så här blev den ↓

 

Untitled


Jag slår upp datorn, öppnar pages och det vita datorarket lyser hånfullt tomt. Här sitter jag och ska plita ner alla mina fantastiska sidor i dokumentet så att alla arbetsgivare förstår att det är just mig de sitter och väntar på. 

Jag är en målmedveten, levnadsglad person som älskar att ta mig an utmaningar och att se saker från den ljusa sidan. Jag är en lösningsorienterad person! Hm bra, sen då. Jo, jag är social och är alltid beredd på att rycka ut för mina kunder. Jag brinner för mitt arbete och vaknar alltid upp med ett leende på läpparna. 

 Jag börjar få slut på attraktiva adjektiv och går ut och kollar vad det är för egenskaper arbetsgivarna söker. ”Vi söker dig som är tävlingsinriktad, driven och målmedveten! Du är en uthållig, engagerad och framåt person som trivs med att arbeta mot uppsatta mål och har ett outtömligt lager av energi”. Jag får en isklump i magen och känner att det där är ju verkligen inte jag. Jag har inte ett outtömligt lager av energi och ser inte mitt jobb som min största prioritering. 

Untitled


Jag börjar nu undra på allvar. Finns de där människorna på riktigt? De som kan leva upp till alla adjektiven? Och hur ska arbetsgivaren kunna hitta dem bland alla falska personliga brev. För alltså, visst tycker jag att jag är social och visst gillar jag utmaningar och visst kan jag klistra på ett leende på läpparna när det krävs. Men det här är ju bara ord som alla skriver i sina personliga brev och som arbetsgivarna söker i sina spalter. Det är inte personligt över huvud taget utan bara en massa ord som ser bra ut när de klumpas ihop. 

Om jag skulle skriva ett riktigt personligt brev skulle jag skriva att jag älskar att äta choklad i sängen, att jag är sämst på att svara i telefonen och att jag tycker att lite skit rensar magen. Jag förstår själv att det är ganska irrelevant för arbetsgivarna att veta. Men vet ni vad? Det tror jag att de flesta personliga brev också är. Jag skulle nästan vilja dra det så hårt att kalla det för falsk marknadsföring. Samma sak när en ska söka andrahandskontrakt. Varenda kotte skriver ju att hen är ordningssam, fest och rökfri, glad och pedant. 

Över allt reduceras vi in i en kvadrat där vi alla är perfekta och likadana och vi ska marknadsföra oss själva ända upp till toppen. Kanske är det vad konsekvensen blir när det är brist på jobb, bostäder och mänsklig tillit till andra människor. 

 

Untitled


Jag måste dock ställa mig frågan; om vi nu alla har hoppat på det här tåget så hur fasen kan arbetsgivarna välja vem av alla positiva, lösningsorienterade och utmaningstagande personer som ska få jobbet? Hur ska de förstå att just jag faktiskt skulle passa jättebra till just det här jobbet fastän att jag inte har så mycket erfarenhet av det och att jag äter choklad i sängen. Vad ska jag skriva mer om mig själv än allt det där fantastiska som jag liksom alla andra redan har skrivit i sina opersonliga brev. Kanske om jag skriver att jag har magiska krafter som är extra användbara som butiksbiträde att jag får jobbet? 


Allting var inte bättre förr men när min pappa berättar att han gick ner och fick jobb på macken utanför huset utan vare sig erfarenhet, cv eller personligt brev, utan att marknadsföra sig, blir jag faktiskt lite avundsjuk. För ibland får jag känslan av att vi glömt bort att vi faktiskt lär oss saker med tiden och att vi får erfarenheter av; just det, erfarenheter! 


Här är ett inlägg jag skrev förra hösten lite på samma tema → 

HÄR FINNS BARA PLATS FÖR DEM SOM HAR VASSA ARMBÅGAR OCH STÅR MÅLMEDVETET FRAMFÖR RONJAS HELVETESGAP.



3 kommentarer