Sypeppen maj 2016

Jisses amalia vad det har regnat in bidrag den här månaden! Vi slår nytt rekord varenda månad nu för tiden och det är alltid flera som kommenterar att den här månaden är deras premiär-pepp. Vilken tur att sypeppen fick heta just sypeppen efter som den är så himla peppig. Nu när vi dessutom är halvvägs till hundra passade ju en tema-pepp in perfekt, temat var "Vårpresent till dig själv!" eller "Flärdfull fest!". Eftersom det var så uppskattat med tema tycker jag vi får köra på det snart igen. Jag vill bara avsluta med att säga heja alla oss fantastiska sypeppare och hipp, hipp hurra för vår femtionde sypepp! 

✿ Sytt ✿



▲ Alexandras klänning ▲



▲ Rebeccas klänning ▲



▲ Susannes klänning ▲ 



▲ Frejas tygpåsar ▲ 


▲ Denises kjol ▲ 



▲ Emmas kjol ▲ 



▲ Emmas toppar  ▲ 



▲ Alexandras kjol ▲ 



▲ Ethels spetskofta ▲ 



▲ Ethels klänning ▲ 



▲ Ethels kimono ▲ 



▲ Ethels jacka ▲ 


▲ Elins fiskbörs ▲ 



▲ Sandras topp ▲



▲ Helgas filt ▲ 



▲ Julias tygkasse ▲ 

 
▲ Sofias topp ▲ 

 
▲ Sofies lagade kläder ▲ 

 
▲ Lenas danskjol ▲ 

 
▲ Linnéas klänning ▲ 
 
 
▲ Pernillas shorts ▲ 
 
 
▲ Sofias T-shirt ▲ 
 
IMG_9858

▲ Fredrikas kjol och topp ▲ 


 ✿ Med Garn ✿ 



Alicias broderade koltrast



▲ Linnéas sjal ▲ 



▲ Julias ampel i makramé ▲ 



▲ Julias väggbonad i makramé ▲ 


▲ Julias mormorsrutekudde ▲ 



▲ Julias knytarmband ▲

Hur man syr Sypeppen, sy sy tillsammans
9 kommentarer

Att vara eller icke vara en Dollystile.

Untitled

Varje tidig vår får jag ett extremt sug efter pastellfärger. Alltså mer än vanligt. Jag vill ha vita strumbyxor, ljusrosa naglar, kortkort kjol, vårsneakers osv. Det är som att jag inte står ut med minsta lilla mörker längre utan att våren ska in med hull och hår och allt som inte lockar fram våren får snällt stanna inne i garderoben tills mitt vårsug stillat sig lite. I år sammanträffade mitt vårsug samtidigt som Melodifestivalen gick på Tv och kanske sänds melodifestivalen alltid tidigt på våren men i år sammanträffade även detta: 
 
1. Dollystile 
 
2. Fredrika som vikarierar som låg och mellanstadielärare
 
Detta gav resultatet: Massor med småtjejer som beundrat säger att jag ser ut PRECIS SOM DE I DOLLYSTILE!!!!! 

Untitled

Min första reaktion var att jag liksom blev lite besvärad och kände att jag kanske inte alls ville bli sammankopplad med Dollystile. Så fick jag ta mig en funderare varför jag kände så. Jag kom fram till två slutsatser.
 
1. Dollystile är helt enkelt inte mitt favvoband och inget jag skulle lyssna på och de hade inte ett nummer och framförande i Melodifestivalen som föll mig i smaken.
 
2. Är inte Dollystile... Lite... ja... vad ska jag säga... Fåniga? 
 Untitled
 
Och efter dessa två slutsatser kände jag ett behov av att reda ut det här med mig själv. För alltså, punkt ett känner jag är helt okej. Vi är ju olika som människor och tycker om olika saker och just deras framträdande var inget som föll mig i smaken rent sceniskt. Men så måste jag erkänna för mig själv att det handlar ju inte om det. För det tjejerna i skolan påpekar är inte att jag dansar som dollystile, att jag rör mig som dem eller pratar eller sjunger som dem. Det är att jag SER UT som dem. Det handlar alltså inte om dem som koncept utan om deras stil som de tycker påminner om min stil. Eller ja snarare att min stil påminner om deras stil då. Och då måste jag fråga mig själv. Varför tycker jag att det här känns lite genant att höra. Och varför tycker jag att Dollystile känns lite fåniga? 
 
Untitled
 
Jag tror det handlar om att de beter sig på ett typiskt "tjejigt" sätt. De blinkar med långa ögonfransar, vickar på höfterna, slänger med håret och sitter på små fejkade moln. Och så har de enhörningar på tröjorna, pastelliga färger och kortkorta kjolar. Jag blir fasiken irriterad på mig själv för jag inser att jag omedvetet placerar in dem i ett fack som fåniga. För det är ju bara så fel som det kan bli. De kör sitt race, gör sin grej och ska fasiken ha cred och respekt för det. Jag behöver inte gilla allt de gör men jag ska heller inte lägga in mina värderingar om vad som är "fånigt" och vad som är "coolt". För vad som jag tror händer när mina småtjejer i skolan kommer fram och beundrat säger att jag ser ut som deras, just nu, största idoler i Dollystile och jag viftar iväg det som något som är fånigt och något som jag inte vill identifieras som, är att:
 
 
1. De lär sig att sånt som är typiskt tjejigt är fånigt och något som vi INTE ska identifiera oss som om vi vill ha respekt.
 
2. Att om vi klär oss på ett visst sätt så måste vi vara och bete oss på ett visst sätt.
 
Untitled
 
 
Så istället vänder jag på steken och inser att de tycker att Dollystile är jävligt balla och att jag faktiskt påminner om deras idoler. Det är ju fasiken en ära! Och sedan att jag visar att även fast jag ser ut som Dollystile så beter jag mig på ett annat sätt. Det här hoppas jag kommer ge dem:
 
1. Att de inser att hur du ser ut och klär dig inte säger något om hur du är som person. Personlighet, utseende och klädstil är HELT olika saker. 
 
2. Att det är okej att vi är på olika sätt och att alla sätten ska ge oss respekt. 
 
IMG_8953
 
Så numer när de påpekar att jag ser ut som Dollystile (vilket alltså händer en tre gånger per dag) tar jag det som en komplimang. Och sedan så visar jag dem att det går alldeles utmärkt att både spela basket och göra pärlhalsband i kortkort kjol och att även fast jag har pastelliga naglar har jag inga problem att ryta ifrån när det blir för stojjigt i klassrummet eller när någon är dum mot nån annan. Men också att jag kan le och intressera mig för vad de tycker om att prata om och att skämta och tokas med dem. Om samhället är så dumt att jag förlorar respekt av vad jag har på mig, då får jag visa att det går bra att vinna tillbaks det genom inte ta någon skit och säga ifrån när människor försöker trampa på mig eller andra. 
 
Avslutningsvis vill jag säga att jag önskar att vi aldrig skulle behöva bevisa något, vara starka och stå upp för oss själva utan att vi bara kunde få vara de vi är.
 
Så här med erkänner jag mig som en stolt, inofficiell fjärde medlem i Dollystile. (Med stor reservation att jag inte kvalar in...)
 
IMG_9015
7 kommentarer

Sysommarkvällar

Jag får så mycket mer energi så fort ljuset kommer tillbaks. Under vinterhalvåret har jag knappt orkat starta något större projekt och om jag har gjort det har det tagit lång tid att färdigställa. Helst har jag legat och kollat på serier och stickat, virkat eller broderat i sängen och om jag sytt nånting så har det antingen varit i jersey eller tagit en himla tid att färdigställa. 
 
IMG_9757

Men det är som att det finns en tid för allt. Just nu vill jag helst bara va hemma och sy hela dagarna. Och jag både startar och färdigställer projekt på löpande band. 

IMG_9768

Det som förut kändes som ett jätteprojekt och som jag fick tvinga mig till att ta tag i är nu rena njutningen. 

IMG_9777

Att omsorgfullt få ta tag i alla de där projekten jag haft i huvudet, rita mönster och sätta saxen i tyget. 

IMG_9769

Hälla upp en kopp te och äta en kaka eller två medan jag testar plagget och flyttar nålarna så att plagget lägger sig så där perfekt. 

IMG_9764

Kanske får jag sällskap från nån annan i Holken som också behöver sy en söm eller två. 

IMG_9788

Fyller på tekoppen

IMG_9793

och när solen börjar gå ner tända ljus och öppna upp fönstret på vid gavel för att släppa in fågelsång och friskluft. 

IMG_9794

tända ljusslingorna

IMG_9796

och sedan fortsätta sy bara en liiiiten stund till bara för jag inte kan sluta sy även fast jag ska upp tidigt och jobba. Jag tänker att det är så viktigt att inte glömma det här, att efter varje tröttsam höst kommer en sommar. Så att det faktiskt är helt okej att spendera en hel höst och vinter i sängen med stickningar och broderier för sen när sommaren kommer så dras tyglådorna fram och symaskinsnålarna går av åt höger och vänster för jag gasar så förskräckligt. Det ska jag komma ihåg. Var sak har sin tid. 
4 kommentarer