Jag marknadsför mig själv som ett butiksbiträde med magiska krafter.

Förra hösten hade jag precis avslutat min utbildning på Wendelsberg och för första gången i mitt liv visste jag inte vad jag skulle göra om dagarna. Jag skrev cv:n, sökte jobb, uppdaterade arbetsförmedlingens hemsida gång på gång, låg i sängen och väntade på att telefonen skulle plinga till och kände mig så himla vilsen och också frustrerad på hela jobbsökargrejen. På kvällstid läste jag en skrivarkurs på Göteborgs universitet och den första uppgiften var att skriva en krönika. Så här blev den ↓

 

Untitled


Jag slår upp datorn, öppnar pages och det vita datorarket lyser hånfullt tomt. Här sitter jag och ska plita ner alla mina fantastiska sidor i dokumentet så att alla arbetsgivare förstår att det är just mig de sitter och väntar på. 

Jag är en målmedveten, levnadsglad person som älskar att ta mig an utmaningar och att se saker från den ljusa sidan. Jag är en lösningsorienterad person! Hm bra, sen då. Jo, jag är social och är alltid beredd på att rycka ut för mina kunder. Jag brinner för mitt arbete och vaknar alltid upp med ett leende på läpparna. 

 Jag börjar få slut på attraktiva adjektiv och går ut och kollar vad det är för egenskaper arbetsgivarna söker. ”Vi söker dig som är tävlingsinriktad, driven och målmedveten! Du är en uthållig, engagerad och framåt person som trivs med att arbeta mot uppsatta mål och har ett outtömligt lager av energi”. Jag får en isklump i magen och känner att det där är ju verkligen inte jag. Jag har inte ett outtömligt lager av energi och ser inte mitt jobb som min största prioritering. 

Untitled


Jag börjar nu undra på allvar. Finns de där människorna på riktigt? De som kan leva upp till alla adjektiven? Och hur ska arbetsgivaren kunna hitta dem bland alla falska personliga brev. För alltså, visst tycker jag att jag är social och visst gillar jag utmaningar och visst kan jag klistra på ett leende på läpparna när det krävs. Men det här är ju bara ord som alla skriver i sina personliga brev och som arbetsgivarna söker i sina spalter. Det är inte personligt över huvud taget utan bara en massa ord som ser bra ut när de klumpas ihop. 

Om jag skulle skriva ett riktigt personligt brev skulle jag skriva att jag älskar att äta choklad i sängen, att jag är sämst på att svara i telefonen och att jag tycker att lite skit rensar magen. Jag förstår själv att det är ganska irrelevant för arbetsgivarna att veta. Men vet ni vad? Det tror jag att de flesta personliga brev också är. Jag skulle nästan vilja dra det så hårt att kalla det för falsk marknadsföring. Samma sak när en ska söka andrahandskontrakt. Varenda kotte skriver ju att hen är ordningssam, fest och rökfri, glad och pedant. 

Över allt reduceras vi in i en kvadrat där vi alla är perfekta och likadana och vi ska marknadsföra oss själva ända upp till toppen. Kanske är det vad konsekvensen blir när det är brist på jobb, bostäder och mänsklig tillit till andra människor. 

 

Untitled


Jag måste dock ställa mig frågan; om vi nu alla har hoppat på det här tåget så hur fasen kan arbetsgivarna välja vem av alla positiva, lösningsorienterade och utmaningstagande personer som ska få jobbet? Hur ska de förstå att just jag faktiskt skulle passa jättebra till just det här jobbet fastän att jag inte har så mycket erfarenhet av det och att jag äter choklad i sängen. Vad ska jag skriva mer om mig själv än allt det där fantastiska som jag liksom alla andra redan har skrivit i sina opersonliga brev. Kanske om jag skriver att jag har magiska krafter som är extra användbara som butiksbiträde att jag får jobbet? 


Allting var inte bättre förr men när min pappa berättar att han gick ner och fick jobb på macken utanför huset utan vare sig erfarenhet, cv eller personligt brev, utan att marknadsföra sig, blir jag faktiskt lite avundsjuk. För ibland får jag känslan av att vi glömt bort att vi faktiskt lär oss saker med tiden och att vi får erfarenheter av; just det, erfarenheter! 


Här är ett inlägg jag skrev förra hösten lite på samma tema → 

HÄR FINNS BARA PLATS FÖR DEM SOM HAR VASSA ARMBÅGAR OCH STÅR MÅLMEDVETET FRAMFÖR RONJAS HELVETESGAP.



3 kommentarer
morfar

Bra skrivet, Fredrika!

Anna

Ja visst är det märkligt med alla annonser av den där typen! Tror man sig ha ett outtömligt lager med energi går man nog ganska snart in i väggen :-/

skottish.blogg.se

Det lustiga är ju nästan att det finns massa folk med butiksjobb som är värdelösa på service och som typ hatar sina kunder- hur fick de sina jobb? Rekrytering måste vara en mardröm för många arbetsgivare idag. Men har en känsla av att de ändå inte läser igenom alla personliga brev... Tur att man har ett jobb... 😊

Svar: Haha ja men precis! Det har jag också tänkt på! Nä jag tror oftast det går genom folk de känner typ. Nån som känner nån liksom. Kontakter, som folk brukar säga...
Fredrikapåvinden