Om att bli tagen på allvar.

I all välmening och vänlighet. Men någonstans ska de välmenade orden ta vägen och oftast går det rakt in i kroppen och blir till små svarta tankar om en själv.

 

 
På bildlektionen i åttan läste jag en text som fastnade i mitt huvud som löd ungefär så här: Människan är inprogrammerad att tycka att små, runda saker är gulliga. Därför ser barn ut som de gör för att vuxna ska ta hand om dem.

 

Jag har tänkt en hel del på den här informationen sedan dess och jag tycker att den säger mycket om människan och hur jag har blivit bemött under min uppväxt och under min vuxna tid.

 

 

Jag är 155 cm lång, jag har stora ljusblå ögon och mörka ögonfransar. Jag har ett litet ansikte med äppelkinder och liten mun. På grund av mitt utseende är det ofta jag inte blir tagen på allvar. Många, särskilt vuxna, har en nedvärderande attityd mot mig där de förminskar mig genom att de lever ut sina egna fördomar om hur en "docksöt" person ska vara och vad den personen klarar av.

 

Det handlar om kunder när jag jobbar i bokhandeln som vänligt talar om för mig hur saker ska gå till, eller som vänder sig till min upptagne chef i stället för att tala med mig som står fullt ledig i kassan. Det handlar om tandläkare som med bebisstämma frågar om jag gjort mig luciafin och som sedan talar om för mig med förmanande stämma att när en blivit så stor som mig är det minsann dags att börja använda tandtråd. Det handlar om att inte bli sedd för den en är utan alltid falla in under kategorin docka och sockersöt.  Det handlar om att inte bli tagen på allvar på grund av att ha ett utseende en föddes med.


 
Utseendet är något som följer en från dag ett och vi lär oss snabbt hur vi blir bemötta av andra människor. Att det enda en uppmärksammas för är ens stora oskyldiga ögon och att från tidig ålder bli inpräntad att det enda en duger till är att vara söt leder till att många flickor föds in i att vara den söta, snälla, osynliga flickan som tyst tar emot och aldrig sätter ner foten. En låter människor gulla med en och se ner på en vilket till slut leder till att en förminskar sig själv. En blir  begränsad i sin personlighet om en hela tiden ska anpassa sig till förminskningens mall. Det är lätt att gå på den lögnen och falla in i den mallen och desto svårare att sätta sig emot den.
 

Jag har fått lära mig se förbi kommentarerna om dockögon, tunna armar och korta ben. Jag låter de välmenade men fellandade kommentarerna gå förbi. Jag försöker att prata med andra människor om problematiken kring "söta-flickan" och synliggöra att det faktiskt är ett problem.

 

 

Det är intressant hur tidigt vi lär oss att just söt och snäll är något som är väldigt sammankopplat till det kvinnliga könet och framför allt till flickor. Tyvärr är det ju så i det här samhället att saker vi kan sammankoppla till det kvinnliga könet är lite mindre värt och lätt att se ner på. Som till exempel är det lite förlegat att tycka det är kul att baka bullar och tvätta fönster, det är fånigt att intressera sig för mode och smink och vi tar Ingmar Bergman på lite större allvar än Ingrid Bergman.

 

 
Jag är så jäkla trött på det här. Jag vill inte säga ifrån mig mina intressen bara för att jag föddes in i mallen som söt tjej. Jag gillar att blogga, sy och sticka. Jag älskar pastelliga färger, klackskor och vippiga kjolar och jag ska bli precis lika tagen på allvar som en medelålders man i svart kostym.
 

 

Idag är jag tjugoett år och jag vet att jag är så himla mycket mer än söt. Jag vet att jag är stark och modig och vågar säga ifrån när jag tycker andra människor gör fel. Jag vågar rannsaka mig själv och tala om för människor som står mig nära när jag tycker de gör fel. Jag är kreativ och jobbar hårt. Jag är mycket mer än mitt utseende och jag vägrar att böja mig för att passa in. Jag vägrar att klä mig mognare och ta på mig en dystrare min. Jag är den jag är med äppelkinder, vippiga klänningar och förmågan att tänka och utvecklas. Den som väljer att bara se människor från utsidan förlorar så jäkla mycket. Det misstaget tänker jag varken göra mot mig själv eller andra.

 

 

Det jag vill säga med det här blogginlägget är att vi aldrig får gå på att det skulle finnas klokare och vettigare tankar i svarta kostymer än vad det finns i vintageklänningar. För vi är många som vet att det finns en stor karriär som bygger på bullbak, DIY, kortkorta kjolar och kärlekskrönikor. Så det så!

 
 
14 kommentarer

DIY - Laga hål



Jag blir ofta tillfrågad om jag kan hjälpa folk att laga hål i deras jeans. Jeans är ju ofta rätt dyra och i dagens läge, inte i jättebra kvalité.... Eftersom jag inte är så förtjust i slit-och-släng-svängen lagar jag gärna jeans för glatta livet. Förutom att en får en massa gentjänster tillbaka (typ som godis och massage) så blir en ju ganska skillad på det. Så nu tänkte jag dela med mig av hur jag brukar göra. 



En tygsax, en trådsax, tråd i bra nyans, en bit grovt tyg, knappnålar, symaskin, ett hål att laga. 



Börja med att klipp bort trådar runt hålet så du får en skarp kant. 



Ta den grova tygbiten, som med fördel kan vara i samma kvalité som det plagget du lagar, och sätt den på insidan av hålet. Nåla ihop hålet kant i kant och med tygbiten bakom. 



Sicksacka igen hålet på symaskinen från framsidan, fram och tillbaka ett par gånger. Om du vet hur du ställer in sicksacken kan du tänka att sömmen ska vara bred vågrätt och smal lodrätt. När du sicksackat tillräckligt många gånger kan du klippa till extralappen så att det inte är så mycket extratyg som "hänger löst" så att säga.

 
Klart! Den här metoden funkar bäst när det är lite tjockare tyg som t ex jeans. 
 
Jag hoppas att ni gillar de här guiderna och om ni har förslag på fler guider får ni gärna hojta till! Glöm inte att nästa sypeppssammanfattning är på söndag, alltså den 1/3. Jag kan redan nu skvallra om att det är massor med fina bidrag!
 
4 kommentarer

Bokrean

Idag är februaris storslagnaste dag. Större än semmeldagen och bättre än första sportlovsdagen. Idag börjar nämligen årets bokrea!
 
Bokrean har alltid varit något som jag sett fram emot och gått och suktat efter gråa januaridagar och plaskiga februaridagar.
 
När jag bodde hemma brukade vi alltid gå upp strax innan sex på morgonen och sömndruckna packa in oss i bilen för att åka till Avestas bokrea. Väl där gick vi omkring länge och klämde, kännde och valde ut de allra bästa. Sedan åkte vi till stans konditori Bullen och åt frukost och läste i våra böcker innan det var dags att gå till skolan. På samma Bokhandel fick jag sommarjobb sen och dom kom ihåg mig som hon i den knasiga familjen som alltid kom först till bokrean. 


I år steg jag inte upp i ottan eftersom bokhandlarna är inte öppnade så tidigt här i Göteborg. Men efter skolan for jag in till stan för att fynda. 
 


Jag var på Lohrs pocket med mera och Mariaplans bokhandel. Båda dessa bokhandlar är jättefina med trevlig personal och så. Om ni ska fynda böcker på rean tycker jag verkligen att ni ska leta upp de små handlarna. De behöver er!


Här är årets skörd! Jag tycker verkligen att jag gjorde bra fynd i år. Nästan alla böckerna är böcker som jag länge tänkt läsa och köpa och som jag tycker det är roligt att ha hemma i bokhyllan. Har ni fyndat nått på rean i år? 
Lohrs pocket med mera Mariaplans bokhandel bokrea egenmäktigt förfarande
2 kommentarer